Så kom dom äntligen tillbaka  och Lasse bar på vår son och lade honom på mitt bröst! Gud vilken underbar känsla när han naffsade mot mitt bröst , Vad söt han var och vad liten han var!  Min son, Det har vi gjort bra, men han har svalt fostervatten så han måste  undersökas lite till.
  Under tiden sydde Maria ihop  det av mig som spruckit det kändes ingenting!  Vi fick in en bricka med kaffe och smörgås och en  flagga samt en blå  liten lapp där längd och vikt och tiden stog.  Jag ringde till mamma och pappa och till svärföräldrarna och berättade den goda nyheten.  Jag var helt slut i kroppen efter 49 timmars förlossning och ville bara sova.  Dom berättde att babyn fått i sig bajsigt fostervatten och  det skulle kollas upp!
Efter att allt var ordnat fick jag komma upp på avdelningen .  Min baby låg i en plastglasvagn och när vi kom upp på BB avdelningen gjorde jag det största misstaget i mitt liv och det är något jag aldrig kan eller kommer att förlåta mig själv.  Jag låg med min baby i min famn en liten stund och sedan bad jag personalen va så snälla att ta ut honom för jag var så trött, vilket dom gjorde dom,  Den natten sov jag oroligt!  Vad Jag inte visste var att det hade varit min enda chans i livet att hålla min älskade son med mina båda armar en natt. Den natten sov jag som en stock efter att inte ha sovit  riktig sömn  sedan måndagsnatten4 dagar tidigare.

 På  morgon 6 november blir jag väckt 05.30  och klockan 8 får jag 2 alvedon och en värmedyna  för ryggont och jag klagar över dommningar i benen.    Lasse kom  till mig på BB och efter en stund kommer en Läkare in och berättar att   vårt barn nu måste få blodtranfutioner för att han förlorat så mycket blod när navelsträngen kliptes av  , Det var den blod strålen som jag såg spruta precis som en punkterad vattenslang in i väggen!  Han sa också att det kunde ta lite tid för dom hade inte hittat blod till honom för det var någonting med hans blodgrupp och att han bildat antikroppas mot min blodgrupp  Jag förstod inte riktigt l??? Senare kunde vi nu få besöka honom uppe på neunantalavdelningen i en annan byggnad.

  Jag var jättetrött och hade fruktansvärda smärtor i ryggen och kunde  knappt gå så jag bad Lasse köra mig i en rullstoll.  Jag har haft ryggont och nackvärk till och från i många år och gått regelbundet hos en naprapat, denna ryggvärken satt nu i svanken typ  svanskotan! Samtidigt som jag knappt kunde stödja på benen. Detta står klart och tydligt i journalen.  Och dom kollade mina reflexer i benen men det bedömdes som u.a utan anmärkning blodtrycket däremot var något högt och jag ordinerades vila.
När vi kom upp på Neonalal och fick se vår lille son ligga i en liten typ lådsäng med en nål in i foten och få blod gjorde det riktigt ont i mitt bröst! min lille älskling! stackare vad han måste ha kämpat för sitt liv där inne i mig.

 Jag skulle börja amma och därför blev jag satt på en stol  och  då ingenting hände satte dom på mig en bröstpump värmde brösten med varma handukar m.m och det gjorde så jätteont   men det fick inte att få ut någonting ur brösten.  Nu var det ytterligre en smärta jag skulle bemästra.  Huvudväk, ryggvärk och bröstvärk.  Då dom försökt få igång mitt bröst och inget hände   rullade vi ner till avdelningen igen och nästa morgon skulle vi göra ett nytt försök!! Till dess skulle lille gossebarnet Hansbäck få ersättning.

KONSTIGT att dom inte kunnat se att hans navelsaträng satt så många varv runt halsen med ett  så enkelt ingrepp som ett ultaljud  kan man ju nu tänka i efterhand.  Och när jag bönade och bad om hjälp efter så lång tid, tittade man just bara på barnets hjärtljud, och är det ingen fara med hjärtljuden görs inget annat ingrepp i första taget!   Lasse skrev ett namn på den lilla lappen som satt fast i glasvagnen / sängen för barnet skulle ju  heta något och Han tykte att vi skulle döpa honom till Bertil som var ´arbetsnamnet´ och Lasses andranamn, Bertil är ju fruktansvärt fult inte kan han heta det stackars barn Nej!  han heta Hampus sa jag  men lät ändå Bertil stå kvar på lappen! det ändrar jag sedan när vi får ner honom tänkte jag. På eftermiddagen fick vi ner honom för att mamma, min plastpappa och min mormor skulle komma och hälsa på.   Mamma tittade oroligt på mig och frågade om jag mår bra? Förutom min rygg och huvud som värkte var det väl ok sa jag, men mamma  var ändå lite bekymrad över mig.   Lite senare  när jag skulle duscha  kände jag mig väldigt ostadig på mitt ben och kunde knappt stå på det. 
Men när jag frågade personalen om detta sa dom att det är ju inte konstigt efter din jobbiga förlossning om du har lite  ont, det går över.   Som alltid efter en förlossning ska det ju ut lite  blod som ligger kvar i livmodern och  jag fick för att skaffa bindor och nya kläder och ett nytt kuddfodral till min egen specialkudde  jag alltid har med mig överallt för min nackes skull! Mitt  vänstra ben var väldigt svagt och det trodde jag berodde på ryggen? Hampus fick återigen åka upp till neunatalavdelningen      för ytterligare en blodtranfition, och jag blev ensam på   mitt rum när även Lasse åkte hem för att fortsätta tapetseringen,och mamma ,mormor och Tomas åkt hem,
- Ring om det är nått sa mamma och kramade om mig med konstig blick!  Hon  såg att det inte var så bra med sin enda dotter!!  Jag längtade efter min son men kunde inget göra han skulle ju som sagt få mer blod och jag var trott orolig och mådde jättekonstigt! 

Jag ringde hem till Lasse   på kvällen och sa att jag mår så konstigt kan inte du komma hit igen! Men han ville göra klart hallen och  som sagt vad skulle han hos mig och göra det var ju inte kul att bara sitta här och titta på de andra föräldrarna och deras barn när vårt inte var hos oss! jag mådde mer och mer dåligt och när jag skulle på toaletten bar knappt mitt ben och jag minns att jag frågade en sköterska,
-Kan man få MS när man föder barn?Jag menar om man har det i släkten kan det utvecklas   i ett sådant här läge?  Jag frågade detta för att jag kände att mina ben inte riktigt bar mej och att det var en väldigt konstig känsla av stumhet i benet och när jag satt på sängen och skulle gå mot toaletten fick jag ta hjälp av sköterskan.  Jag  Mminnsatt när jag gjort klart på toan och förberett mig för natten blev jag orolig i kroppen och huvudet värkte.  Jag orkade inte ta mig ut i  tv rummet utan ville bara sova  det var fredag kväll och jag var nybliven mamma och mitt barn låg på neonatalavdelningen utan mig och fick blod!!Gud vad jag saknade honom och vad jag kände mig ensam min  extrema  trötthet och värk i rygg och huvud  och en orolig känsla i kroppen gjorde att jag inte kunde somna,  Jag bad om en insomningstablett vilket jag fick och somnade väl vid  22  tiden för att återigen vakna  en stund senare .Jag var väldigt orolig och fick stesolid och alvedon.   
Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara men min kropp liksom hoppade under mig som exoxisten liksom lättade från underlaget och det var fruktasvärt hemskt.  En undersköterska kom in till mig och pratade och hon såg hur jag skakade i sängen.  Det enda jag ville var att få sova och den sömntabletten eller insomningstablett jag fått  inget nytta gjort och jag ville ha en riktig tablett så jag kunde få sova länge. skakningarna slutade inte på en lång stund. Jag var verkligen fruktansvärt rädd!! Den unga sjuksköterskan  satt jämte mig och höll mig i handen och till slut tillkallade hon en annan sköterska som bryskt talade om att någon mer sömntabett inte var aktuell i mitt fall.

 En läkare tillkallades  en timme senare kl 23.00 och av hans namnskylt kunde jag  dra slutsatsen att han och min barnmorskestudent hon med pappren om förlossningen och hon som sydde ihop mig.  på något sätt var  släkt?  Docktor A trodde nog att jag drabbats av graviditetspsykos men efter ett mycket långt samtal om min förlossning och mina skakningar och rädsla för  mitt barn och mitt stumma ben och även  utredning om hans släktskap med Maria , sa han att, ja dej är det inget fel på du är klar och vet vasd du snackar om  du ska få sova Gith, du har varit med om en mycket jobbig och lång förlossning! klockan är 01.55 då jag får en riktig  sömtablett och somnar in riktigt skönt.
 Om någon talat om för mig där på natten i ett sjukhusrum på Borås Lassarett  att dagen efter efter skulle mitt liv förändras drastiskt  för mig och hela min familj!!.......................
 FORTSÄTTNING FÖLJER I APRIL!!  JAG ÅKER IVÄG 4 VECKOR TILL REHABILITERING PÅ TENERIFFE. KRAM PÅ ER ALLA SOM FÖLJER MIN BERÄTTELSE//GITH